forvirrattonarshjarta

Att saker kan förändras så snabbt. Från att leva med tanken av oändlig ensamhet, totally alone forever and ever. Till detta. Att vilja vara någon så nära. Smälta in i en person. Dela andedräkt. Känna ett annat hjärta slå. Vara nära. Jämt. En månad kan förändra mycket. Kan förändra allt. Och tanken att november skulle bli årets svåraste månad att överleva är nu ordentligt utsuddad. Försvunnen.

Forever and ever alone

Vi två, vår historia, har verkligen inget slut.

Konstigt nog blir man immun mot ensamhetskänslan efter ett tag. Accepterar.

Låta bli att tänka. Då gör det inte ont i alla fall.

Vill ha lite pussar i nacken. Lite pussar på halsen. Vill vara en del av en tvåsamhet.

Ensamhetsångest och vet inte vart jag ska ta vägen.

Så otroligt besviken. Ledsen. När en pojke man tyckte var den finaste men någonsin mött för ett år sedan byter personlighet totalt. Får en att känna sig som ett efterhängset psykfall. Tar bort en från sina kontakter. Låtsas som han inte ser en och när man går fram och hälsar låtsas han som du bara inbillat dig att han nyss ignorerade. Senare samma kväll möter du honom igen och då tittar han bort och fortsätter gå rakt fram. Tycker att jag i alla fall är värd en förklaring. Jag tror jag vet för mycket om honom för att få vara kvar i hans liv. Men det är fy fan inte rättvist. Jag börjar tappa tron på någon slags kärlek. Hitills har de flesta pojkar jag stött på visat sig vara riktiga skitsövlar, hoppet att det finns något bra börjar försvinna.

Är rädd för att lämna hjärtat rakt ut.

Saknar någon jag aldrig haft. Någon som jag för ett ögonblick trodde att jag kanske, någongång, på något vis, kunde få. Det gör ont.

Gång på gång lurar jag mig själv och inbillar mig saker som inte är sanna. Får förhoppningar om något som aldrig kommer växa sig större. En liten stund är det vackert, sedan ligger jag trampad där på marken igen med krossat hjärta, eller i alla fall en aning kantstött. Förstår inte hur jag alltid lyckas hamna i den situationen. Jag lär mig aldrig.

För första gången på år har jag inte slagit knut på hjärtat. För första gången på länge är det inte förvirrat i mitt huvud. I och för sig är det inget att nämna som rör sig där ändå, men allt känns på något vis lättare. Flera kilos känslomässig tygnd har för ett ögonblick lyfts från mina axlar och det gäller att på något konstigtvis passa på att njuta av någonslags tomhet. Lugn. Troligtvis är den tunga klumpen och knuten på hjärtat tillbaka inom en snar framtid. Om jag känner mig själv.

Rädslan att bli trampad på. Rädslan att känna att man inte räcker till. Rädslan att inte bli omtyckt. Rädslan att ensamheten ska bli ens överhängande skugga som aldrig viker av från ens sida.

Förstår inte varför vissa pojkar har tendensen att bita sig kvar i ens medvetande under allt för lång tid. Spelar ingen roll hur många andra fina man pussar, det enda som cirkulerar i hjärnan är viljan att krypa upp i just en speciell persons famn. Ibland blir saknaden så stor att vetenskapen om vad man ska ta sig till är obefintlig. Idag är en sådan dag.