6.
Är rädd för att lämna hjärtat rakt ut.
5.
Saknar någon jag aldrig haft. Någon som jag för ett ögonblick trodde att jag kanske, någongång, på något vis, kunde få. Det gör ont.
4.
Gång på gång lurar jag mig själv och inbillar mig saker som inte är sanna. Får förhoppningar om något som aldrig kommer växa sig större. En liten stund är det vackert, sedan ligger jag trampad där på marken igen med krossat hjärta, eller i alla fall en aning kantstött. Förstår inte hur jag alltid lyckas hamna i den situationen. Jag lär mig aldrig.
3.
För första gången på år har jag inte slagit knut på hjärtat. För första gången på länge är det inte förvirrat i mitt huvud. I och för sig är det inget att nämna som rör sig där ändå, men allt känns på något vis lättare. Flera kilos känslomässig tygnd har för ett ögonblick lyfts från mina axlar och det gäller att på något konstigtvis passa på att njuta av någonslags tomhet. Lugn. Troligtvis är den tunga klumpen och knuten på hjärtat tillbaka inom en snar framtid. Om jag känner mig själv.
2.
Rädslan att bli trampad på. Rädslan att känna att man inte räcker till. Rädslan att inte bli omtyckt. Rädslan att ensamheten ska bli ens överhängande skugga som aldrig viker av från ens sida.
1.
Förstår inte varför vissa pojkar har tendensen att bita sig kvar i ens medvetande under allt för lång tid. Spelar ingen roll hur många andra fina man pussar, det enda som cirkulerar i hjärnan är viljan att krypa upp i just en speciell persons famn. Ibland blir saknaden så stor att vetenskapen om vad man ska ta sig till är obefintlig. Idag är en sådan dag.
