11.
Konstigt nog blir man immun mot ensamhetskänslan efter ett tag. Accepterar.
10.
Låta bli att tänka. Då gör det inte ont i alla fall.
9.
Vill ha lite pussar i nacken. Lite pussar på halsen. Vill vara en del av en tvåsamhet.
8.
Ensamhetsångest och vet inte vart jag ska ta vägen.
7.
Så otroligt besviken. Ledsen. När en pojke man tyckte var den finaste men någonsin mött för ett år sedan byter personlighet totalt. Får en att känna sig som ett efterhängset psykfall. Tar bort en från sina kontakter. Låtsas som han inte ser en och när man går fram och hälsar låtsas han som du bara inbillat dig att han nyss ignorerade. Senare samma kväll möter du honom igen och då tittar han bort och fortsätter gå rakt fram. Tycker att jag i alla fall är värd en förklaring. Jag tror jag vet för mycket om honom för att få vara kvar i hans liv. Men det är fy fan inte rättvist. Jag börjar tappa tron på någon slags kärlek. Hitills har de flesta pojkar jag stött på visat sig vara riktiga skitsövlar, hoppet att det finns något bra börjar försvinna.
